Det är konstigt...

Jag har letat efter  ork och tid till att  börja skriva dagbok/blogg, för att orka med vardagen lite bättre, liksom "ventilera" mig. Men det tog tills jag kraschade i väggen innan jag fann den tiden...

Just nu ligger jag i soffan och vilar medans mamma har åkt dem 4 milen hit för att ta över eftersom, jag helt enkelt inte klarar mer...

Problemet..? Att ha fruktansvärd smärta! En smärta som molar, sticker, bränner och flyttar sig runt i  hela kroppen hela tiden. En smärta, som känns som att ha tandvärk i hela kroppen, som om nån gett mig blåmärken överallt, en smärta, som när den är som värst, som nu, gör mig totalt utslagen.. och att sen samtidigt orka ta hand om hushållet och min dotter, det visade sig vara mer än t.om jag klarade av. Oftast kan jag hantera "den" rätt så bra med värktabletter, men nu har inte ens detta fungerat, så nu har jag blivit sängliggandes.

Mycket av den situationen jag befinner mig i nu är mitt eget fel... Jag valde att visa upp (och försöka vara) den "duktiga Kajsa", där jag är världens bästa hemmamamma som klarar allt och inte klagar inför en själ. Där ingen vet att jag tillbringar många kvällar åt att gråta över hur mitt liv har blivit tack vare värken. Andreas (min sambo) säger att jag på ett vis får skylla mig själv att ingen förstår hur ont jag har (inte illa menat av honom) , då jag alltid ska visa mig så duktig och stark inför alla utom honom,. Och han har rätt. Hur ska nån kunna förstå mig när jag bara biter ihop och tvingar kroppen att klara mer än den egentligen inte gör...

Många förstår inte hur ont jag egentligen har, och det gör mig ledsen och frustrerad... Men samtidigt... Hur ska dem kunna veta det?! Jag visar ju aldrig upp sanningen..  Dem dagarna då dem inte ser mig, är ju dem dagar jag är värst och spenderar hemma, DÅ ser ingen hur illa det egentligen är.

Jag klandrar ingen att dem inte förstår mig. Jag har ju visat upp en lögn, en fasad, där jag klarar allt, säger att allt är bra när det inte är det. Där jag alltid säger när nån frågar hur jag mår att "jo,tack, det är bra"...

Bra...? Jag kan inte ens längre minnas när det var bra. Jo, min dotters födelse.. Hon är det bästa, det mest underbaraste som någonsin kommit in  i mitt liv   !!! Och det är tack vare henne som jag kämpar vidare...

Denna månaden ska jag upp för ny bedömning av FK också. Och när som helst kan det komma ett brev där det står "Försäkrings kassan avslår din ansökan om hel sjukersättning". Om det händer då vet jag inte vad som kommer hända mig... Då ger jag upp. Det är som att man inte har rätten att va sjuk i detta landet längre... Inte rätt att  va svag. Dem starka väljs ut, dem ska jobba, men finns det nån stackare där ute som inte orkar jobba, då lägger vi så mycket press på den personen att han/hon till slut inte orkar kämpa mer, utan går med på att jobba bara för o få slippa bråket, stressen och kampen mot/med med FK..

Ingen kan förneka att det har gått så långt... Man läser nästan varje dag om folk som blir illa behandlade av FK. Man måste va frisk för o få va sjuk...

Hur fasen ska jag, i min situation ORKA kämpa mot FK? Kan inte dem kämpa MED mig istället...

För ett drägligare liv...