Ja, så var det en ny vecka då! Men det förändrar tyvärr inte att min smärta just nu har varit outhärdlig. Den sista veckan har varit hemsk helt enkelt. Det gör t.om ont att ha på mig för trånga kläder så jag får gå i mjukiskläder. Men som tur är så har jag världens underbarste man, familj och såklart dotter, som gör livet värt att leva! Det är för er jag fortsätter min kamp   !

Speciellt för min dotter som nu är 10 månader om några dagar. Att se henne leka på golvet, och ge ifrån sig ett glädjetjur när mamma busar lite med henne, gör livet mycket enklare att leva trots smärtan. Däremot är det frustrerande när man, som t.ex igår, är iväg till köpcentret en tur och shoppar. När man en enda dag känner sig något så när bra att få komma ut bland folk, och göra sig lite fin. Men det folk ser då är en fullt frisk människa som absolut inte kan ha ont. "Jag ser ju så pigg ut"! Självklart gör jag det efter en timme framför spegeln med smink och hårprodukter. Hemma struntar jag i allt sånt, för jag orkar helt enkelt inte bry mig. Men jag anser att bara för att man har kronisk smärta och är sjuk, så måste man väl inte se förjävlig ut väl   ?! Jag tror att vi alla mår bättre av att känna oss lite fina. Så när jag är bra nog att åka nånstans, så ser jag fram emot att få göra mig lite vacker, så jag kan känna mig bättre till mods.

Vem i hela fridens namn har bestämt att man måste va ful för o få va sjuk? Kan man inte få se bra ut, och ändå ha rätten att inte må så bra inombords? Jag skulle vilja veta hur andra skulle klara av min smärta för bara EN enda dag. Bara EN timme skulle knäcka dem flesta tror jag. Men... Har man aldrig varit sjuk, aldrig haft ont, så kan man omöjligt veta hur det är. Så jag förstår alla dem ignoranta männsikor som säger "DU som ser så frisk ut?! Dig kan det väl inte va nåt fel på?". Dem har helt enkelt aldrig känt på genomborrande,hemsk smärta i varje nerv, muskel och led som går genom kroppen. Nu är det ju inte alltid så här ont som jag har just denna perioden. Det går i skov. Men jag har ALLTID smärta, även om den varierar i grad. T.ex föna håret kan jag glömma. Det tar en evighet, då jag inte kan hålla armarna över huvudet särskilt länge.

Men vet ni vad   ... Något som jag mår bra av. Det är att få skriva av mig här! Det borde jag ha gjort för längesen! Men jag har helt enkelt lyssnat för mycket på andra som anser att man "inte ska älta". ÄLTA? Att ibland vilja prata om mina problem, istället för att bara lyssna på alla andras, är väl inte för mycket begärt! Men för att inte va ett problem för andra, så har jag helt enkelt startat denna bloggen, för då kan dem som är intresserade av hur jag klarar av min vardag läsa om mig och min kamp mot FK, folks oförstånd, och min väg mot accepterande av den situation jag tvingats lära mig leva med. Och det är helt och hållet deras val!

Så är ni intresserade, är det bara att följa denna bloggen. Jag kommer självklart prata om mycket annat än min sjukdom, men den kommer ändå gå som en röd tråd genom hela min blogg, då det är den som jag kämpar med att acceptera!

Nu ska jag gå och gosa lite med min underbara lilla tös! Hon är det bästa, det underbaraste som hänt mig någonsin!! Och kärleken till henne är oföränderlig, och villkorslös helt igenom!

Och finns bara kärleken där, så vet jag att allt annat löser sig i sinom tid!

Live a little, love a little!

Ha en super bra dag, och glöm inte kärleken!

Kram på er!

Det är konstigt...

Jag har letat efter  ork och tid till att  börja skriva dagbok/blogg, för att orka med vardagen lite bättre, liksom "ventilera" mig. Men det tog tills jag kraschade i väggen innan jag fann den tiden...

Just nu ligger jag i soffan och vilar medans mamma har åkt dem 4 milen hit för att ta över eftersom, jag helt enkelt inte klarar mer...

Problemet..? Att ha fruktansvärd smärta! En smärta som molar, sticker, bränner och flyttar sig runt i  hela kroppen hela tiden. En smärta, som känns som att ha tandvärk i hela kroppen, som om nån gett mig blåmärken överallt, en smärta, som när den är som värst, som nu, gör mig totalt utslagen.. och att sen samtidigt orka ta hand om hushållet och min dotter, det visade sig vara mer än t.om jag klarade av. Oftast kan jag hantera "den" rätt så bra med värktabletter, men nu har inte ens detta fungerat, så nu har jag blivit sängliggandes.

Mycket av den situationen jag befinner mig i nu är mitt eget fel... Jag valde att visa upp (och försöka vara) den "duktiga Kajsa", där jag är världens bästa hemmamamma som klarar allt och inte klagar inför en själ. Där ingen vet att jag tillbringar många kvällar åt att gråta över hur mitt liv har blivit tack vare värken. Andreas (min sambo) säger att jag på ett vis får skylla mig själv att ingen förstår hur ont jag har (inte illa menat av honom) , då jag alltid ska visa mig så duktig och stark inför alla utom honom,. Och han har rätt. Hur ska nån kunna förstå mig när jag bara biter ihop och tvingar kroppen att klara mer än den egentligen inte gör...

Många förstår inte hur ont jag egentligen har, och det gör mig ledsen och frustrerad... Men samtidigt... Hur ska dem kunna veta det?! Jag visar ju aldrig upp sanningen..  Dem dagarna då dem inte ser mig, är ju dem dagar jag är värst och spenderar hemma, DÅ ser ingen hur illa det egentligen är.

Jag klandrar ingen att dem inte förstår mig. Jag har ju visat upp en lögn, en fasad, där jag klarar allt, säger att allt är bra när det inte är det. Där jag alltid säger när nån frågar hur jag mår att "jo,tack, det är bra"...

Bra...? Jag kan inte ens längre minnas när det var bra. Jo, min dotters födelse.. Hon är det bästa, det mest underbaraste som någonsin kommit in  i mitt liv   !!! Och det är tack vare henne som jag kämpar vidare...

Denna månaden ska jag upp för ny bedömning av FK också. Och när som helst kan det komma ett brev där det står "Försäkrings kassan avslår din ansökan om hel sjukersättning". Om det händer då vet jag inte vad som kommer hända mig... Då ger jag upp. Det är som att man inte har rätten att va sjuk i detta landet längre... Inte rätt att  va svag. Dem starka väljs ut, dem ska jobba, men finns det nån stackare där ute som inte orkar jobba, då lägger vi så mycket press på den personen att han/hon till slut inte orkar kämpa mer, utan går med på att jobba bara för o få slippa bråket, stressen och kampen mot/med med FK..

Ingen kan förneka att det har gått så långt... Man läser nästan varje dag om folk som blir illa behandlade av FK. Man måste va frisk för o få va sjuk...

Hur fasen ska jag, i min situation ORKA kämpa mot FK? Kan inte dem kämpa MED mig istället...

För ett drägligare liv...